Spontanitet

Tack för att ni har skrivit om hur ni gör när ni mår piss.
Jag tänkte på det som 2 av er skrev, att ni förut åkte hem till en kompis och pratade av er men att det nu inte går eftersom man måste boka kompistid ngn vecka i förväg.

När vi var yngre då fanns det något som hette spontanitet i våra liv men ju äldre vi blir desto mer försvinner det. Varför är det så? Är det för att vi rutas in i ett rutinliv där man går till jobbet, hem, träning, äta, sova och samma om och om igen?
Om jag går till mig själv så har jag kommit på att jag numera är en riktig rutinmänniska, utan rutiner mår jag dåligt och får inte utlopp av mina energier. Om något ruckas i min valiga dygnsrutin, eler förinprogrammerad program i min skalle så får hjärnan tuppjuck och det tar en stund för den att ställa om. Ibland funkar det inte alls och jag går omkring i ett autismliknande frustrerat moln. Eller om ngn försöker vara spontan med mig så funkar det bättre med en dygnslång spontanitetsplanering. Ja ni hör ju hur det låter, helt tragiskt.

Kommentarer
Postat av: Big sis igen;)

Jag är fortfarande spontan.
Kan omöjligt planera, då blir det oftast pannkaka av allting.
Önskar det inte var ett sånt avstånd mellan oss. Så jag kan spontanhälsa på dej och rucka ordentligt på dina rutiner;)

2011-03-10 @ 20:59:51
Postat av: T

Jag gillar spontanitet men har upptäckt att jag är hyfsat ensam om det nuförtiden. Rutiner är väl mer och mer viktigt ju mindre tid man har men det finns alltid utrymme att rycka ut och hänga med en ledsen vän:)

2011-03-10 @ 21:29:11
Postat av: Ivana

Mm...jag tror det handlar också om att ju äldre människor blir desto mer isolerar man sig. Man är inte lika känslomässigt tillgänglig. Jag tycker också att det handlar om att man förväntas hantera och bearbeta saker själv när man är vuxen.

2011-03-13 @ 07:54:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0